Bara två av tio stockholmare är beroende av bil, enligt DN 15/3. Mindre än hälften av unga stockholmare tar körkort. Peak car use har inträffat för länge sen. Ändå envisas politikerna med att bygga århundradets gökunge – Förbifarten. Ett projekt som gör varje annat infrastrukturprojekt i Stockholm, t.ex. T-bana till Nacka, omöjligt för decennier framåt.
Man kan fråga sig varför.
När man frågar politikerna tittar de ner i golvet och ser generade ut. De vill helst inte tala om det. Ändå är det ett projekt som enligt budgeten ska kosta nästan tretti miljarder. Och enligt den självfördyringens lag som kartlagts av Bent Flyvbjerg förmodligen kommer att kosta det dubbla.
Norra länkens pris steg under genomförandet från knappt två till mer än femton miljarder.
Varför vill de inte tala om ett sådant jätteprojekt? De brukar annars inte generas över stora projekt. Tvärtom – sådana betraktar de som monument över sig själva, något att vara stolta över.
Står politikerna inför påtryckning utifrån på något vis, och skäms över detta? Det kan inte vara stockholmarna i alla fall, som eftertryckligt har sagt ifrån att de hellre vill ha t-bana än motorvägar. Eller skäms de över sin egen lättja att inte kunna, eller idas, stoppa ett byråkratiskt monster som de själva (eller i alla fall deras företrädare på tronen) har byggt upp?
Nu vill vi veta varför Förbifarten ska anses vara värd så stora offer. Nu vill vi veta vem som har satt politikerna under tryck. Byggindustrin? Nej, det tror vi inte på, den har säkert inget emot att bygga t-banor. Bilindustrin? Men den är ju kinesisk. Markägarna i kranskommunerna som gärna vill sälja mark till nya utspridda stormarknader och kontorsbyggnader? Eller, som någon har föreslagit, militären som gärna vill kunna omgruppera snabbt i en tunnel om Sverige utsätts för invasion?
Eller deras egna byråkrater som kämpar för att få behålla sina arbetstillfällen?
Vem?