Välfärdsstaten kräver demokratisk mobiliseringsförmåga för att överleva

Det som brukar kallas för Sovjetunionens fall var i verkligheten att den härskande nomenklaturan i kommunistpartiet bestämde sig för att dela upp staten mellan sig för att förekomma en möjlig hotande demokratisering i spåren av Gorbatjovs reformer. Mest drastiskt gick det till i staden Perm där komunistpartiets tre ledande koryféer gjorde ett aktiebolag av hela stan med sig själva som enda delägare (David Kotz & Fred Weir: Revolution from above, Routledge 1997).

Även i Sverige var de offentliganställda byråkraterna mer drivande i privatiseringen av statlig egendom än vad det privata näringslivet var. Det var Feldts s.k. kanslihushöger som drev på. De belönade sig själva generöst; ett exempel är Postens generaldirektör Ulf Dahlsten som fick sin lön fyrdubblad när posten blev bolag.

Den kanadensiske debattören John Ralston Saul finner detta helt begripligt. Drivkrafterna bakom privatisering av det offentliga är att det är roligare och framför allt lönsammare att vara kapitalist än att vara byråkrat, säger han. Allra roligast och lönsammast är det att vara kapitalist utan att behöva ta några risker på det sätt som entreprenörer måste. Som kapitalist i privatiserad offentlig verksamhet kan man vara bergsäker att vinsten kommer in; gör den inte det skriver man ett bättre avtal nästan gång. Kommunen eller staten eller landstinget har förlorat kunskapen om verksamheten när den sålde ut och har inget att sätta emot.

Just nu – mars-april 2007 – håller rektorn på Tibble gymnasium i paret Reinfeldts hemkommun Täby på att köpa skolan av kommunen. Lärare och elever har inget fått veta och motsätter sig affären eftersom de misstänker att rektorn kommer att sko sig på deras bekostnad. Men det spelar ju ingen roll, de har inte med saken att göra enligt liberal logik. För rektorn är affären ett klipp som Saul redan har konstaterat. Andra rektorer står på kö för att köpa de skolor de är chefer för.

För den som förespråkar offentlig verksamhet är det här lite bekymmersamt.
En stark offentlig sektor föder en stark byråkrati. En stark byråkrati finner det lätt att lägga under sig den offentliga sektorn som privat egendom. Och så är vi tillbaka på ruta ett.

Det är uppenbart att en stark offentlig sektor kräver en om möjligt ännu starkare demokratisk påpasslighet och förmåga till mobilisering mot tjuvar.

Den välvilliga staten är inte verkligare än jultomten. Staten är en kompromissarena där den starkaste, dvs mest välorganiserade, vinner.

Byråkratin måste veta att den straffas grymt om den hoppar över skaklarna – annars stjäl den hänsynslöst vad den kommer åt. Bara aktiva folkrörelser kan göra detta.