Regeringens och deras marknadsfundamentalistiska påhejares främsta agitatoriska medel mot trygghetssystemen har varit att peka på fusk. Att folk tar ut pengar de inte har rätt till.
Och visst känner vi alla till någon som har fuskat sig till sjukpenning eller a-kassa som dom inte har rätt till.
Enligt försäkringskassans egna bedömningar är svinnet stort. Å andra sidan har deras uppgifter granskats förr, med förödande resultat för kassans trovärdighet. Ingen vet heller hur mycket som beror på fusk och hur mycket som beror på att underbemanning tvingar kontoren att anställa okunnig extrapersonal eller tvingar personalen till slarv. Eller kanske det beror på datorsystemet?
Märkligt nog finns detta inte utrett trots att det enligt uppgift rör sig om tiosiffriga belopp. Och det som är utrett törs ingen tro på.
Men vi känner också alla till någon som har vägrats sjukpenning de har rätt till och någon som inte har velat ta emot a-kassa de har rätt till för att de inte vill trakasseras av arbetsförmedlingen.
Och detta beror inte på tillfälligt fuskande kassatjänstemän utan är del av en officiell politik som går ut på att spara och skära ner så mycket som möjligt av de offentliga utgifterna. Tjänstemänenn har helt enkelt fått order att vara restriktiva och belönats för sin restriktivitet, och ofta har detta gått ut över de enskildas rätt.
Frågan är hur stora proportionerna är. Hur stort statens fusk är jämfört med de enskildas fusk.
Egentligen är det ännu mer anmärkningsvärt att detta inte är kartlagt. Professor Antoinette Hetzler på Lunds universitet bekräftar att ingen har studerat frågan. Eller ens ställt sig den.
Innan detta är utrett finns dock inga skäl att oroa sig speciellt mycket för att folk fuskar. Vill man skärpa kontrollen på vabbare så må man göra detta. Men att oja sig över det utbredda fusket är fusk.
Janne
Här finns en doktorsavhandling som visar att även snacket om vabfusk är betydligt överdrivet.
Och här har vi den berömda DN-artikeln av Björn Johnson som spräckte myten om fuskande sjukskrivna.