Aktion Södertörnsbuss

När pendeltåget var klart till Haninge 1973 ville landstinget dra in alla direktbussar som hade gått in till Skanstull. Det var en följd av något som hette Hörjelöverenskommelsen från 1965 där det stod att om staten bidrog till spår utanför Stockholms stad måste alla bussar bort.

På den tiden fanns bara enkelspår och tåget gick en gång i halvtimmen. Å andra sidan hade man nyss fått en stor flott trefilig motorväg, så bilisterna hade det bra. Och direktbussarna hade gått fort.

För Alternativ Stad var detta upprörande. Inte bara för att det var en försämring av kollektivtrafiken utan för att det var en försämring samtidigt som bilisterna hade fått en så kraftig förbättring. Detta ansåg vi vara socialt orättvist.

Vi kände redan många i Haninge sedan vi deltagit i en aktion mot ett OBS-varuhus som bara var tillgängligt för bilister. Så vi spred nyheten om Hörjelöverenskommelsen. Vi visste precis hur man hade tänkt sig trafikpolitiken i framtiden i Storstockholm. Så våra Haningekontakter ordnade möten i olika stadsdelar och vi uppträdde där och berättade, och det bildades flera lokala aktionsgrupper som var sammanslutna i paraplyet Aktion Södertörnsbuss där vi också deltog.

Det blev mycket bråk, med en rad kritiska stormöten. Bo Könberg från Landstinget var där på ett möte som Hyresgästföreningen arrangerade och försökte försvara beslutet men det hade han inget för.

Avgörande tror vi var två opinionsyttringar.

Dels hotade personalen på Farsta sjukhus att säga upp sig. De hade tidigare kunnat åka direktbuss från olika stadsdelar på Södertörn men skulle nu bli tvungna att åka matarbuss, pendeltåg och matarbuss igen.

Dels hotade aktionsgruppen i Brandbergen att börja köra egen direktbuss, efter ett danskt exempel. Och alltså konkurrera med SL.

Då backade SL, och accepterade de direktbussar som finns än idag. Men Hörjelöverenskommelsen finns fortfarande kvar som en propp, även om den har blivit lite uppluckrad med tiden.

På ett vis var detta en mönsteraktion efter hur vi då tänkte oss att Alternativ Stad skulle arbeta. Vi skulle agera “braständare” och hjälpa till när det bildades lokala aktionsgrupper. Vi hade koll på hela Storstockholm och kunde varna innan något hände. På så sätt skulle folk kunna vara på språng tidigt. I praktiken var detta förstås alldeles för ansträngande, eftersom denna kunniga supergrupp blev alldeles för liten.