”Med cykeln kan man ta sig från dörr till dörr och är alltid redo att väja och byta riktning. Bilisterna är däremot socialt isolerade. De befinner sig på ett hotfullt avstånd från all mänsklig kontakt. Stadsbyggnad som utgår från bilen håller människor isär och tar död på allt vad ordet stad egentligen innebär.”
Så säger Johannes Forssberg på ledarplats i Expressen och avslutar med att kalla cyklismen en liberal befrielse mot bilismens förslavning.
Och han har naturligtvis rätt. Lika rätt som Aftonbladets motsvarighet som skulle kunna säga att cyklismen är en socialistisk kraft mot bilismens privilegiesamhälle, eller Svenskans skulle kunna säga att den är en konservativ motkraft mot bilismens fysiska stadsförstörelse.
Över huvud taget nästan alla traditionella politiska ideologier skulle nog vara eniga om att ett transportsätt som hushållar med världens resurser och inte hotar folk till livet är att föredra framför ett som gör motsatsen.
Det är inga politiska ideologier, och inget långsiktigt tänk över huvud taget, som har drivit fram dagens massbilism. Det är, skulle vi vilja hävda, kortsynt egenintresse från en bransch som har tubbat politiska instanser att stödja den ekonomiskt för att undvika arbetslöshet. Det hävdar i alla fall Gunnar Falkemark i sin bok Politik, mobilitet och miljö. Om den historiska framväxten av ett ohållbart transportsystem. En sorts social fälla där alla så småningom har utvecklat ett destruktivt beteende för att ”alla andra gör det” och man inte vill vara den enda som beter sig anständigt.
Hur som helst – nu är bilbranschen i kris, globalt sett, hotad av allt från sjunkande köpkraft till brist på olja. Det är dags att förena folk från alla politiska ideologier om att lägga denna olustiga parentes i mänsklighetens historia till handlingarna.