Bengt Göranssons nya bok Tankar om politik, Ersatz 2010, är ingen systematisk analys av samhällstillståndet. Det är inte heller journalistik av det vanliga slaget där man bygger upp ett ”fall” utifrån ett antal korrupta händelser. Boken är ett uttryck för ett ”intellektuellt förhållningssätt” till politiken, som Göransson uttrycker det. Den är också en samling mycket skarpa formuleringar, annars vore det inte Göransson. Jag ska inte citera dom, för det skulle förstöra nöjet med att läsa boken, vilket den faktiskt är värd.
Göranssons främsta budskap är att vi har låtit oss bli degraderade från medborgare till snåla skattebetalare, med noll vilja att bidra till det gemensamma. Och att detta också med nödvändighet har fött en ny typ av politiker – utan vilja att bygga ett samhälle eller bygga upp något över huvud taget, men med stor vilja till narcissistiskt maktutövning. Och att de politiker med någon sorts allmänanda som har blivit kvar i systemet har fått sig den otacksamma uppgiften tilldelad att rensa bort allt som inte är absolut nödvändigt och som även den allra snålaste ”skattebetalare” kan förmås att svälja.
Undra på att så många hoppar av.
Göransson avvisar visioner och utopier, sådant är för enkelt och drar bort uppmärksamheten från det ofta lite träliga genomförandet. Det räcker gott med de gamla paradorden frihet, jämlikhet och broderskap som faktiskt allt kan prövas emot. Öker det här friheten? jämlikheten? broderskapet? Eller gör det det inte?
Avslutningen går dock lite på tvärs mot detta. För visst, erkänner han, måste man ha visioner för att åstadkomma något. Bara ilskan gentemot det bestående leder ingenvart. Det gör bara viljan att bygga något nytt och bättre.
Tankar om politik uttrycker alltså ett ”intellektuellt förhållningssätt” – vad håller jag egentligen på med, och varför? – som fungerar för var och en. Även för miljörörelseaktivister som utsträcker sin frihets-, jämlikhets- och broderskapssträvan till dom som ännu inte är födda.