Vad ska man egentligen rösta på?

Ovanstående är en bild från LO:s webbplats Veckans graf. Den visar hur ojämlikheten har utvecklasts i Sverige, mätt i gini. Gini är ett mått som ger värdet 0,0 till ett samhälle där alla tjänar exakt lika mycket och 1,0 till ett samhälle där en person tjänar allt och resten ingenting. Enligt det måttet ligger vanliga västeuropeiska länder som Frankrike på 0,35, USA på 0,40 och världens ojämlikaste land Sydafrika på 0,60.

Som synes har Sverige utvecklats från en ganska unik jämlikhet 1980 till ”normal” västeuropeisk standard. Och detta helt oberoende av vilken regering som styrt.

En annan kurva från Veckans graf visar hur stor del av nationalförmögenheten som ägs av den rikaste procenten, räknat i procent:

En måttlig ökning under 80- och 90-talen bröts av ett extremt roffande 1997-99, i den så kallade ”nya ekonomin” under regeringen Persson.

Det är inte förvånande att förtroendet för socialdemokraterna som det goda samhällets garant har sjunkit kraftigt.

Här skulle man kunna skylla ifrån sig på internationella förhållanden om man ville försvara Carlsson och Persson, men internationella förhållanden förklarar ingenting. Istället kan man se efter vad som bar upp den långa reformperioden 1945-1975 och som hade liknande effekter i land efter land, inte bara i Sverige. Och vad bröt utvecklingen mot det goda samhället och gav utrymme för ökat roffande runt 1980, i hela världen.

Först: vad låg bakom den globala utvecklingen mot dett alltmer jämlikt samhälle efter andra världskriget?

Under hela perioden från ca 1500 gick utvecklingen åt andra hållet – ett litet fåtal blev allt rikare, resten blev allt fattigare – ungefär fram till sjuttonhundratalet i Europa och till nittonhundratalet i resten av världen. Industrins genombrott på artonhundratalet gjorde att även vanligt folk fick mer pengar att röra sig med i de tidigt industrialiserade länderna – men den alltmer ohämmade marknadsekonomin rörde om så att många ändå upplevde sig få det sämre, trots mer pengar. Inte minst ökade osäkerheten kraftigt.

Under artonhundratalet uppkom flera olika motreaktioner mot detta.

I i-länderna organiserade sig arbetarrörelser, och i i-ländernas kolonier organiserade sig antikoloniala befrielserörelser. Runt dessa grupperade sig också andra rörelser av undertryckta – kvinnorörelser, bonderörelser och minoritetsrörelser – samt rörelser till försvar för de allmänningar som hotades av de alltmer vildsinta marknadskrafterna.

Arbetarrörelsens strejker och de antikoloniala rörelsernas bojkotter (och väpnade uppror) ställde till så mycket trassel för de styrande att dessa inte längre kunde ha det på det gamla viset. Inte bara fattigt folk utan breda allianser i samhället kunde i början av nittonhundratalet enas om att marknaderna måste tyglas för samhällets överlevnads skull. Hälsovård, skola, socialförsäkringar samt bostads- och matförsörjning organiserades utanför och i strid mot marknaden.

Under perioden 1914-1945 rådde dessutom akut strid mellan olika maktägande grupper i världen. I början av 40-talet – lite tidigare i Norden – insåg de att det behövdes radikalare metoder än det tidiga nittonhundratalets blygsamma reformer. De insåg att de måste bjuda in arbetarrörelser och antikoloniala rörelser och ge dem det viktigaste av vad de krävde.

Perioden 1945 till 1975 – les trente glorieuses, eller de ärofulla trettio som dessa år kallas i Frankrike – blev därför en period av sociala reformer till majoritetens fördel i hela världen.

Vi får inte glömma att detta bara kunde ske för att folkmajoriteten under femtio år innan hade visat sig vara en makt att räkna med – en som kunde ställa till mycket bråk. Men 30-40-talens historiska kompromiss innebar att folk skulle få sina sociala reformer om de höll käften och höll sig lugna. I Sverige kallades detta Saltsjöbadsavtalet, men principen fanns överallt.

Denna avmobilisering innebar med åren allt större slitningar.

För det första innebar den att folkrörelsernas gamla mål radikal demokrati måste släppas. Det ersattes med välfärdsstat, betalad med ekonomisk tillväxt, vilket bara kunde genomföras med hjälp av skärpt världsmarknadskonkurrens och alltmer makt till exportföretagen.

För det andra måste rörelsernas bas tystas och mer makt läggas på betalda funktionärer.

I slutet av epoken hade vi därför kommit fram till ett läge där före detta rörelsefunktionärer, nu oftast statsdito, i samverkan med de nu mycket mäktiga exportföretagen hade kunnat frigöra sig från behovet av att lyssna på vanligt folk. Istället började deras egenintressen ta ut sin rätt.

Därav den utveckling vi kan se i diagrammen ovan.

Så vem ska man rösta på?

Ja – den här exposen visar väl att det inte hjälper att rösta på någon om man ser till det övergripande. Förvisso kan man ändå göra det – kanske vi kan få en folkomröstning om Förbifarten och återupprättad sjuk- och arbetslöshetsförsäkring om vi röstar på de rödgröna, och kanske vi kan få en promenadstad om vi röstar på alliansen (även om deras förtjusning i motorvägar kan få en att tvivla på uppriktigheten).

Men de stora utvecklingslinjerna ändrar vi inte genom att bara rösta. Ojämlikheten fortsätter att förvärras, och med den ökar sjukdomar, minskar medellivslängd, ökar misstro och kriminalitet och social stress.

Och en arbetslöshet runt 10 procent kommer att fortsätta att hållas som en piska över oss.

Sånt ändrar vi bara om vi får till stånd en massmobilisering som liknar det tidiga nittonhundratalets arbetar- och antikolonialrörelser.

En som med strejker, bojkotter och ockupationer, samt en sammanbindande folkrörelsekultur förmår sätta sig i respekt.

Mer om folkrörelser hittar du här.

Samt här.

Och en förintande kritik av det samhälleliga förfallet, från TCOs utredare Kjell Rautio, hittar du här.