Ur Tvärdrag 4 1985. Pdf på artikeln finns här:
Stockholms och andra storstäders centrala delar töms snabbt på sina underklassinvånare. In i rampljuset tågar den övre medelklassen.
– I det läget väljer socialdemokratiska stadspolitiker att satsa på en manifestation på temat ”småskalighet” och ”gemenskap” i periferin – Bo 85.
Detta är kapitulation, menar tre miljöaktivister i denna artikel
För femton år sen uppstod för första gången i Sverige en folkrörelse om stadsfrågor. 60-talets skövling av våra stadskärnor aktiverade en bred rörelse som kombinerade visionen av staden som en plats att leva i med anti-kommersialism och folkmakt. Höjdpunkten för den rörelsen var Almstriden i Stockholm och Kungstorgsockupationen i Göteborg, kraftfulla aktioner för en folklig, anti-kommersiell kultur i centrum.
Från ungefär 1975 splittrades rörelsen. Den lyckades aldrig förena de många lokala saneringsstriderna i ett sammanhängande politiskt perspektiv. Följden blev nederlag. Övre medelklassen tar nu snabbt över de centrala delarna av våra storstäder, kulturellt och politiskt.
Betyder det så mycket att övre medelklassen tar över dominansen i centrum? Varför är det farligare att den dominerar centrum än att den dominerar Djursholm – för att nu ta exempel från Stockholm (resonemanget gäller alla större städer)?
Och vad är centrum?
I Stockholm är innerstan centrum. Det beror uteslutande på att i innerstan bor 230 000 människor och arbetar 200 000 på 20 kvkm – det är tolv gånger så mycket folk som i det till ytan nästan lika stora Norra Botkyrka som är Stockholms tätaste och största förortsområde.
Centrum är den del av en stad som samlar mest människor på minst plats, för att de bor där, för att de arbeta där, för att de har något annat ärende dit och inte minst alltsammans på en gång. Centralitet är identisk med täthet, massa och mångfald.
Ofta är också centrum stadens historiska kärna, och bär därför på en mycket stor del av stadens symbolladdning. Men det är inte nödvändigt. Det går utmärkt att bygga nya centrala stadsdelar om man bara gör dem lika täta, mäktiga och mångskiftande som de gamla. Tyvärr görs det aldrig.
Samling av många människor och många verksamheter skapar många orsaker till kommunikation. Samling av många människor med olika ärenden skapar många orsaker till differentierad och föränderlig kommunikation. Centrum är den stadsdel där den största mellan mänskliga kommunikationen äger rum.
Offentlighet
Samling av många, olika sorts människor skapar en offentlighet, som i sig själv är en politisk kraft.
Omedvetet känner alla till detta. Det är t ex självklart i centrum man demonstrerar, oavsett om det är först maj eller en halvprivat hungerstrejk. Men inte bara arrangerade demonstrationer äger rum i ett offentligare, mer känsligt klimat i centrum. Alla slags åtbörder får en mer demonstrativ karaktär och därmed större kraft där. Punkarna i Gallerian uppmärksammades mer än punkarna i Fruängen, det ”vackra folket” uppmärksammas när de träffas på Alexandra men inte när de träffas i en villa i Saltsjöbaden. Och demonstrationer på verkar det politisk-kulturella klimatet inte bara när de organiseras medvetet.
Det offentliga samtalet – i media som privat – tar mer hänsyn till det politisk-kulturella klimatet i centrum än till klimatet i periferin, just för att det är offentligt. Mekanismen verkar på hundra sätt. Centrum är den självklara clearingcentralen som alla människor använder och relaterar till. Besökare utifrån ser bara centrum och dömer efter hur folk agerar där. Media som söker händelser att skildra vänder sig först till centrum eftersom händelserna är mer koncentrerade där. Och att folk i centrum har lättare att träffa varandra och därför lättare att bygga upp privatpolitiska strukturer gör inte centrums dominans mindre.
Det är ett förhållande som är plågsamt välbekant för alla landsortsbor. Det är sånt som definieras av centrum – av ”Stockholm” – som ”gäller”; t o m egna erfarenheter får svårt att värja sig gentemot detta. Och hur skulle det kunna vara annorlunda; en minoritet bestämmer när den uppträder som grupp, om majoriteten är en splittrad oorganiserad massa.
Förhållandet mellan Stockholm och landsorten återskapas på en ny nivå inom varje storstad, inte minst Stockholm självt. För samma förhållande mellan ett dominerande centrum och en splittrad periferi finns där – ja t o m förstärkt. På riksnivån finns i alla fall ett Göteborg eller ett Malmö med viss tyngd. I staden är centrums dominans absolut och utan konkurrens.
Klasskaraktär
Och det dominerande centrum håller på att få en omisskännlig övre medelklasskaraktär som den tidigare inte har haft. Det kan avläsas på butiker och matställen, och det kan avläsas i valstatistiken (s+vpk minskar med en procentenhet per år sedan mitten av 60-talet, trots inflödet av stats-och folkrörelsefunktionärer).
Det är bara naturligt att övre medelklassens synpunkter nu också får ett större genomslag i politik och kultur.
Vad gör nu underklassens talesmän i den svenska staten, SAP? Spjärnar de emot den utveckling som driver underklassen ut från centrums maktställningar, eller driver de på den? Tecknen är motsägelsefulla. Hittills har det saknats en helhetspolitik.
Men i våras arrangerades till all lycka en stor stadspolitisk manifestation, på initiativ av den socialdemokratiske bostadsministern och med kraftig socialdemokratisk medverkan: Bo85. Vad stod då BO85 för?
Efter alla jämförelser mellan Bo85 och den stadspolitiska manifestationen för 55 år sen – Stockholmsutställningen – kunde man förvänta sig två saker.
Dels ett motsvarande socialt engagemang; att man tog itu med den politiska utmaning som utgörs av att övre medelklassen och den globala kommersialismen tillägnar sig våra stadscentra. Hur ska den stad se ut som underlättar ett meningsfullt liv för underklassens människor – i termer av möjlighet att påverka och sätta sin prägel på den kulturella, politiska, ekonomiska och sociala helheten?
Dels en kritisk utvärdering av den elitistiska ”sociala ingenjörskonst” funktionalismen etablerade på folkrörelsemobiliseringens bekostnad. Hur ska dess resursförödande sektorisering och nivåisering kunna brytas av folkrörelser i en ny strävan efter samhällshegemoni?
Ankdammspolitik
Inget av detta har fängslat den socialdemokratiska stadspolitiken. Det ideologiska innehållet i Bo85, oemotsagt av alla socialdemokratiska bostadspolitiker, är gemenskap, småskalighet och decentralisering.
Naturligtvis är det bra med alla gemensamma lokaler som visades på Bo85. Men den ideologiska överbyggnaden – som är kraftig – för snarare tanken till den lilla gruppens gemenskap gentemot samhället än till underklassens gemenskap för globala mål.
Naturligtvis var det bra med den småskaliga och trevliga arkitekturen på Bo85. Men den ideologiska överbyggnaden handlar mest om flykt från de stora problemen till den småskaliga och gulliga lilla ankdammen.
Naturligtvis ör det bra med decentralisering av makt abstrakt sett. Men decentralisering av underklassen och dess möjliga proteströrelser parad med centralisering av övre medelklassen och de statliga och kapitalistiska maktapparaterna – inte leder det till någon decentralisering av makten!
Oavsiktligt råkade Bo85:s planerare åskådliggöra detta när de förlade mässans offentliga plats – Mässcentrum – helt skilt från de bostadsområden besökarna skulle se. Demokratisk diskussion blev omöjlig på Bo85. För i bostadsområdena var det bostadsbolagen som bestämde villkoren och i centrum var de statliga organen ensamma.
Här fortsätter man en tradition – traditionen från trädgårdsstäder och grannskapsenheter, som båda byggde på 1800-talets högborgerliga folkskräck, som båda hade splittringen av den farliga massan som uttalat mål, och som mot massans kontroll av centrum ställde upp trivseln i det lilla som ideal.
Vart tog kampen om centrum vägen? Kampen om hegemonin?
Bo85, eller snarare sammanhangen kring Bo85, tvingar oss att ställa frågan:
Har parollen ”från intet allt vi vilja bli” blivit omodern? Handlar underklassens kamp inte längre om makten utan om lokal trivsel?
Förgylla maktlöshet
Det här är naturligtvis inte en fråga som Bo85 ensamt motiverar. Vi motsätter oss naturligtvis inte att livet förbättras i de förorter vi nu en gång har. Men vi ifrågasätter att stadspolitikens huvudinriktning går ut på att förgylla maktlösheten. Vi ifrågasätter att en av detta års tre viktigaste bostadspolitiska satsningar (enligt bostadsministern) ägnas propaganda för en stadsbyggnadsmodell som har ärvts från 1800-talets borgare.
Vi tror inte att Bo85 är en tillfällighet. I själva verket står det helt i överensstämmelse med det socialdemokratiska framtidsprogrammet – ”Framtiden i folkets händer”!
Å ena sidan finns utvecklingen i världen, med sin utstötning och förintelse av de ”olönsamma” och med sin hysteriska konsumtions- och självbeundrarkultur bland övre medelklassen.
Å andra sidan finns framtidsprogrammet som helt tycks acceptera att ”vi i Sverige” ska anpassa oss till världsutvecklingen genom att bli ännu bättre exploatörer än alla andra – och som kompensation för denna cynism vill ge folkrörelserna en begränsad roll på det lokala planet.
Bo85 passar in i den bilden.
Dels för att den ansluter så väl till föreställningen om folklig aktivitet som helt hörande till en splittrad, underordnad och undanskymd lokal periferi, där underklassen får bo, sysselsatt med sånt som de makthavande finner oviktigt.
Dels för att den inte på något sätt tar upp kampen mot övre medelklassens och kommersialismens kontroll över centrum och det centrala. (Tvärtom kan man påstå att hela mässan gick i trendighetens och modekommersens tecken; utan tvivel som ett bidrag till exportansträngningarna.)
Dels för att den påpassligt ställde upp med en ideologi om ”gemenskap” precis i det ögonblick ingen gemenskap om de överordnade målen finns.
Bedrägeri
För att upprätthålla bedrägeriet att gemenskapen uppstår i de små lokala decentraliserade enklaverna är det nödvändigt att söndra och härska i debatten. Det är viktigt att det inte uppstår en diskussion där överideologierna ifrågasätts.
Detta förebyggde man på Bo85 genom att uteslutande föra diskussionen i specialiserade seminarier som bara nomenklaturan hade tillträde till – dvs de som kunde få sin firma eller myndighet att betala inträdesbiljetten på 500 kr.
De enda som under mässan tog sitt folkbildaransvar var Kvinnors Byggforum och Riksutställningar, vars diskussioner var offentliga.
Naturligtvis finns en gräns för den kapitulationens politik som socialdemokratiska stadsbyggnadspolitiker för. Trots allt finns deras bas i folkrörelserna, och folkrörelserna har inte råd att anpassa sig till den utstötningspolitik som förs i världen i dag.
Därmed har de heller inte råd att låta övre medelklassen – utstötningspolitikens hejarklack i Sverige – dominera storstädernas centra.
Därför hoppas vi att Bo85 snarare bildar slutet på något gammalt än början på något nytt – slutet på kedjan ”funktionalism-miljonprogram-cityplanering-sanering”.
Kedjan som markerar funktionärernas dominans i stadspolitiken.
Men det kräver förstås att folkrörelserna aktivt förkastar den rådande stadspolitiken. Det kräver folkrörelsers kamp om centrum, i syfte att använda centrum som en resurs i kampen om världen.
Tord Björk
Kajsa Falkner
Jan Wiklund
PS. Artikeln testades på ett antal personer som jobbade på Bo85. Akademiker i ledande ställning förklara sig inte begripa ett dugg. Medan vaktmästare och springpersonal sa att ”Just så är det”.