Det blev ett förskräckligt hallå när det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Karin Wanngård kallade skitjobb för skitjobb. Så förskräckligt att hon fegade ur och bad om ursäkt. Det är nämligen värre att kalla ett skitjobb för skitjobb än att det finns skitjobb.
Samma fenomen kan iakttas i Per Wirténs bok om förorter. Det är värre att säga att förorter är dåliga än att dom är dåliga.
Man skulle kunna avskriva det som den moderna medelklassens prydhetsnoja. Som precis som prydhetsnojan för hundra år sen har politiska implikationer.
I Wirténs fall, och möjligen också i Wanngårds kritikers, kallas prydheten postmodernistisk identitetspolitik. Enligt denna handlar inte politik om att åtgärda brister i samhället utan om olika identiteters konkurrerande prestige. Man får inte kalla ett jobb med usla villkor för skitjobb för då skadar man prestigen hos dom som har såna. Man får inte kalla förorter dåliga för då skadar man prestigen hos dom som bor där. Det är ju hur som helst omöjligt att göra något åt verkligheten, menar dom, så det enda man kan göra är att låtsas att allt är bra.
Det var inte den attityden 30-talets socialdemokratiska bostadspolitiker hade, då dom på en generation höjde bostadsstandarden i Sverige från Europas sämsta till Europas bästa. Det skulle aldrig ha fallit någon in att anklaga dom för att nedvärdera dom som bodde i skitlägenheter när dom kallade lägenheterna för vad dom var värda.
Men så var dom inte pryda heller. Och inte rädda för att angripa verkligheten.