Den outtröttlige debattören Torbjörn Tännsjö diskuterar i LO-tidningen hur det kommer sig varför folk ibland gör uppror. Strängt taget är ju sådant omöjligt, säger liberala ideologer – uppror kostar alltid mer än de smakar, och bara en idiot gör en så idiotisk ekonomisk kalkyl.
Tännsjö köper liberalernas resonemang men pekar ändå på att det inte håller — förutsatt att fyra konkreta omständigheter är uppfyllda:
Så långt är Tännsjös resonemang allmängods. Men hur sällsynt är egentligen detta undantagstillstånd han talar om? Är det undantag alls?
Ta en så (globalt sett!) vanlig företeelse som en strejk. Det är ytterst ovanligt att en strejk betalar sig i pengar för dem som deltar. De oftast små löneökningar den kan leda till uppvägs oftast av de uteblivna lönerna under själva strejken. Varför utsätter sig folk för sådant?
Förklaringen är att folk inte är individualistiska ”economic men”. Lockelsen om privata vinster är obetydlig, jämfört med behovet av att ha goda relationer till andra människor. Smitare är ovanliga. Organisationspsykologen Amitai Etzioni fann till exempel att folk betalar sina cafénotor även om det var helt riskfritt att smita från betalningen, och tvingades av detta och andra liknande experiment dra slutsatsen att behovet av att accepteras av sina likar var mycket större än behovet att göra vinst (Amitai Etzioni: The moral dimension – toward a new economics, Free Press 1988)
De enda som smet, visade det sig, var ekonomistudenter som hade lärt sig att det var rätt att göra vinst.
Om man ingår i ett kollektiv där det anses rätt att göra uppror så gör man uppror. Annars fördöms man av sina likar, och det slår ledigt den vinst man skulle ha gjort genom att låta bli.
Rättskänslan slår vinstbegäret. Människor är inte individer. Människor är sociala djur. Och de som sätter vinsten före moralen gör så bara om de fått lära sig av perversa ideologer att det är rätt.