Trots allt prat om miljövänligheten i Hammarby Sjöstad visar det sig att den inte är just miljövänligare än vilken stockholmsstadsdel som helst. Detta enligt en utvärdering från KTH som inte finns på internet när detta skrivs.
I en artikel i någon av Stockholms tunnelbanetidningar tidigare i år (2010) erkänner en av de ansvariga att det hade brustit i kontrollen. Man hade trott att det skulle räcka att sätta upp miljövänliga mål så skulle det bli så. Men tyvärr gjorde byggbolag och fastighetsägare som de var vana, och ansträngde sig inte mer bara för att det stod vackra saker i programmet.
Det hela påminner om cargokult.
Den ursprungliga cargokulten var ett fenomen i Nya Guinea och Melanesien efter andra världskriget. Lokalbefolkningen hade iakttagit hur USAs armé hade byggt landningsfält och så hade det kommit stora flygplan med allehanda förnödenheter. Så när amerikanarna hade rest hem byggde lokalbefolkningen flygfält – dock utan att det kom några plan. De hade nämligen ingen aning om mekanismen, de trodde det räckte med en symbolhandling.
Miljövänlighet kan handla om mycket. Men låt oss fokusera på energianvändning, eftersom det är kritiskt. I så fall handlar det om två saker när man bygger en stadsdel: att avskräcka från bilism och att värma upp lägenheterna utan att bränna fossila bränslen.
Lägenheter kan t.ex. isoleras väl så att värmen inte läcker ut; mängden köpt värme blir då liten. Det som köps kan med fördel vara jordvärme, eller solvärme, eller värmeväxling. Detta har inte gjorts i Hammarby Sjöstad.
Avskräcka från bilanvändning handlar om tre saker. Att se till att allt finns inom gångavstånd (vilket är svårt i en geografiskt isolerad stadsdel). Att ha en förstklassig kollektivtrafik åt alla håll (och spårväg är långsammare än t-bana, och går i det här fallet bara åt ett håll). Och att minimera ytan för bilar (och här har man lagt en stor biltrafikled utanför porten och försett varje hus med parkeringsdäck).
De tjusiga orden runt Hammarby Sjöstad gav Stockholm titeln miljöhuvudstad – försåvitt det inte var de gamla meriterna från 50-60-talen (T-bana, fjärrvärme, badbart vatten). Om man siktar längre än tjusiga titlar behövs det mer än så. Kanske rentav lite politisk styrning och lagstiftning – som på 50-60-talen?