Stråk
Lättast blir det att röra sig i staden om det finns gott om raka stråk utan murar och stopp. I Stockholm har vi ett naturligt problem med att det finns en massa stränder där stan tar slut. Det är inget konstigt att den absolut mest populära gatan (en gata som praktiskt taget är ihjälkramad av såväl byråkrater som köpmän) är Drottninggatan, som går från Norrtull till Skanstull utan stopp:
De flesta stora städer har såna här stråk – långa gator som korsas av andra långa gator och som därför blir naturliga centra. Till exempel New York med sitt Broadway:
Eller Madrid med sin Gran Vía:
Sånt borde inte vara svårt att efterlikna. Man kan då undra varför man under efterkrigstiden nästan har satt en ära i att begränsa folks rörelser (till skillnad från bilisters), genom att bygga enklaver, till exempel här i Fittja. Norrut är det stopp, där ligger E4. Och söderut är det också stopp. Österut är det vatten. Och västerut tar stan slut. Enda sättet att komma in eller ut är genom t-banestationen. Det är som stadsdelen vore byggd för belägring, inte för kommunikation. Som om syftet vore att hålla oönskade utlänningar osynligt undangömda nånstans där de inte stör.
