Sommar, och cykeltrafiken exploderar. Över huvud taget håller cykeln på att bli präktigt mainstream, ett praktiskt och billigt sätt att ta sig fram som alltfler upptäcker. Och ytterligare ett tecken på att bilismen som livsstil håller på att begravas, för alltid. Till sorg, antar vi, för Sten Nordin och andra motorledskramare.
Och detta trots att förutsättningarna är såpass dåliga som dom är.
Inte så att förutsättningarna måste vara tipptopp. Cykelns stora fördel är ju att den kan slinka fram överallt. Men ibland verkar gatukontoret ha satt sig i sinnet att sabotera för cyklisterna så mycket det kan.
Värst är de s.k. ”Gång- och cykelbanorna”, överhetens lömska strategi att få gående och cyklister att slåss så att biltrafiken får vara ifred. Såna går kanske an där det är tomt på folk, men här på Skeppsbron blir det ofelbart konflikt, i värsta fall blodig:
Ett minimikrav är en ordentlig kant mellan gångbana och cykelbana, så att ingen av misstag korsar strecket och hamnar under cykelhjulet. Men är det så trångt som här räcker det förmodligen inte. Enda lösningen är att ta plats från biltrafiken.
Men ibland verkar det bara som om pengarna eller tankeförmågan inte har räckt till. Var fortsätter man egentligen här (korsningen Nynäsvägen-Sofielundsvägen, söder om Blåsut) om man inte ska svänga höger till stan utan ska rakt fram mot Svedmyra eller Bandhagen? Går det? Skulle jag ha kört nån tvärgata tidigare? Eller ska man strunta i kanten och köra ut i rondellen?
Skulle bilisterna acceptera ett motsvarande slarv?
Men egentligen är ovanstående småpotatis. Det vet väl alla att biltrafiken alltid får bästa platsen, första tjingen och högsta statusen i alla sammanhang och under alla omständigheter.
Samt att stan sen femtitalet har byggts med den tysta förutsättningen att alla måste ha bil, annars får de skylla sig själva om de inte klarar sig.
Ändå blir vi som sagt allt fler som cyklar.
Janne
Mer om cykeltrafik finns på Erik Sandbloms blogg