Hur bör en stad se ut?

Hur ska en stad se ut för att den inte bara ska erbjuda inhysning? Hur ska den se ut för att också vara en allmänning, en infrastruktur för livet?

För Klas Fleming och Albert Lindhagen som planerade Stockholms innerstad var det inget problem. De helt simpelt drog ut några gator så fick folk haka på bäst de kunde. Resultatet blev inte så tokigt. Åtminstone är det i dag otroligt populärt.

Från slutet av artonhundratalet tog utbildat folk över. De hade några
käpphästar:

• För det första antog de att det var skadligt med för mycket folk på samma ställe. De var stadsfientliga. Främst var de rädda för arbetarna som vid den här tiden började organisera sig och hotade med revolution. De antog att om man spred ut dem kunde man ha dem bättre under kontroll.
• Lite senare, från trettitalet, antog man att den optimala staden var den där lägenheterna erbjöds mest solljus. Trettitalets stadsplaner excellerar i skisser över solinfall. Denna ensidighet hänger antagligen ihop med kampen mot tuberkulosen som man hade väldigt dålig förståelse av och antog bäst bekämpades med ljus.
• Ungefär samtidigt började man ivra för funktionsseparering. Eftersom det blir effektivare med specialisering i yrkeslivet antog man att städerna skulle bli effektivare om man bodde på ett ställe, arbetade på ett annat och köpte sina förnödenheter på ett tredje, som strikt planerades efter dessa behov (några andra behov antogs folk inte ha). Ytterligare en fördel med detta system var att överheten då fick suverän kontroll över allt som hände i staden, redan på ritbordsstadiet – andra aktiviteter än de av myndigheterna godkända blev omöjliga. Det senare belyses av nedanstående artikel, upplagd med tillstånd från författaren:

Resultatet är den stad vi har idag.

Ovanstående dogmer började ifrågasättas av sexti-sjuttitalets stadsrörelser. Den första som gjorde ett försök att sammanfatta var en av aktivisterna i Manhattans motorvägsmotstånd, Jane Jacobs. Hon konstaterade, efter att ha jämfört fungerande städer med döende förorter, att en stad behöver

1. Hög folktäthet. Minst 200 personer per hektar bostadsmark behövs. Orsaken är helt simpelt att det är folk som ger liv åt en stad. Stockholms innerstad har ungefär 15.000 invånare per kvkm vilket alltså är lite i underkant.
2. Blandad användning. Det behövs både bostäder och arbetsplatser, och gärna någon attraktion också, för att ett kvarter ska leva dygnet runt. Ett matställe behöver t.ex. både lunchgäster och middagsgäster för att gå runt.
3. Gott om gamla hus. Gamla betyder här så gamla att hyran är låg. Gamla hus behövs för att nya och (ännu) inte så lönsamma verksamheter ska kunna överleva. Med bara nya hus och höga hyror klarar bara banker och andra monopol av det, och sådana verksamheter är på sikt döende.
4. Inga interna barriärer. Folk måste kunna passera och besöka verksamheter på väg nån annanstans. Bland annat hade Jacobs iakttagit att stadens verksamheter börjar dö ut flera hundra meter före en gräns vilket hon antog berodde på att de förbipasserande där börjar bli för få.

Såvitt vi vet har få kunnat lägga till något till detta.

IPCC konstaterade i sin rapport 2015 att täta städer var att föredra ur klimatsynpunkt – de kräver minst transporter, och husen värmer upp varandra. De får stöd av en en tysk avhandling från 2017 som konstaterar att dubbelt så mycket yta per person ökar kravet på bränsle med 50 procent. En utredning från USAs centralbank, Fed, konstaterar att täta städer också är ekonomiskt fördelaktiga, antagligen för att man slipper en massa trafik och infrastruktur. En fördubbling av ytan per person sätter ner stans ekonomiska effektivitet med 2-4 procent – och redan Söderort i Stockholms stad har ca 15 gånger så mycket yta per person som innerstan.

Bill Hillier har dragit slutsatsen av punkt 4 (och av egna iakttagelser) att de mest levande platserna i en stad är de långa gatorna, typ Drottninggatan/Norrtullsgatan och Hornsgatan som förbinder många platser med varandra. Jacobs drog själv slutsatsen att något av det mest blockerande som finns är alltför stora kvarter. Och en del av dagens stadsplanerare, t.ex. Anders Hagson på Chalmers, har dragit slutsatsen att det som mer än något annat mördar dagens förorter är Vägverkets s.k. SCAFT-normer som gör varenda gata till en återvändsgata (samt givetvis det ingenmansland som anses måste omge varje förortsbubbla för att isolera den från grannarna).

Jan Gehl konstaterar utifrån noggranna mätningar av var folk tenderar att stanna upp att den optimala staden förutom närhet också ska ha en småskalig struktur. Vi är gjorda för något nytt var femte sekund, och med en gånghastighet på 5 km/h betyder det nåt nytt var femte eller tionde meter.

Kort uttryckt skulle man kunna säga att den riktiga staden karaktäriseras av närhet. 1900-talets pseudostad karaktäriseras av åtskillnad. Om det är långt mellan allt undgår man konflikter, menade funktionalisterna.

Vad de uppnådde var att konflikterna sopades under mattan och kommer tillbaka i en ännu giftigare form: som segregation och som klimathotande massbilism.