Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor: Marknad, omfördelning och ömsesidighet.
Marknad betyder att man byter något mot något likvärdigt, oftast pengar. Omfördelning betyder att någon samlar upp ett bidrag, oftast skatt, och fördelar den på ett sätt som man har kommit överens om politiskt. Ömsesidighet är att var och en bidrar av sig själv, genom ömsesidiga gåvor.
Det sistnämnda, ömsesidighet är faktiskt mest obeskrivet trots att det omfattar ungefär hälften av hela ekonomin (om man skulle sätta ett pris på det som ges bort, men det gör man ju inte…)
Varför ger man? Det finns både ett sug och ett tryck som ser till att man ger:
– Främst ger man för att skapa och upprätthålla relationer. Människan är en social varelse som blir sjuk om hon inte får skapa och upprätthålla relationer genom att ge gåvor.
– Men man ger också för att man blir bedömd utifrån vad man ger. Man ger för att bli accepterad av sina likar och av sig själv.
Men det viktigaste är alltså relationerna. Medan relationen på marknaden är tillfällig och heltigenom promiskuös och till intet förpliktande, och relationen i ett omfördelningssystem är ojämlik, så är relationen i ett ömsesidighetssystem varaktig och har åtminstone en chans att vara rimligt jämlik och förtroendeskapande.
Givetvis finns det också en hård verklighet bakom behovet att ge för att skapa relationer. Ensamma klarar vi oss inte i en hård värld. Vi behöver stöd och hjälp av närstående. I den alltmer marknads- och omfördelningsstyrda världen tenderar visserligen relationerna att krympa ner till några få personer – vilket ökar vår sårbarhet. Men genom gåvor och gratistjänster kan vi öka kretsen, från familj över vänner till lokalsamhällen, intressesammanslutningar, och folkrörelser.
Om gåvoekonomin fungerar kommer kretsloppet av gåvor och gengåvor att växa tills man tappar bort räkningen på vad som ges. Istället för att bli mitt eller ditt kommer det att fungera som ett ”vårt”, som en allmänning som fritt kan utnyttjas av alla på grund av allas gemensamma bidrag.
Allmänningen och gåvoekonomin fungerar bäst när de är så måttligt stora att deltagarnas långvariga relation med varandra fungerar. Då kommer alla att bidra till att de upprätthålls.
Tyvärr behövs också gåvoekonomier och allmänningar som är större än så, som berör fler människor än så ifrån alltför många håll:
– I vissa fall är det nödvändigt att undvika marknadens naturliga promiskuösitet. Man måste kunna lita på folk. Inom sjukvården vore t.ex. det katastrofalt med duktiga försäljare som lurar den sjuke att köpa dyra behandlingar som inte fungerar. Det är sånt vi kallar korruption, eller prostitution.
– I andra fall är det praktiskt att alla bidrar till att det gemensamma fungerar. Internet fungerar bättre ju fler som lägger upp sina webbplatser, även om de inte får något för det. Det är sånt vi kallar infrastruktur.
För att skydda oss mot korruption och värna om infrastrukturen har vi varit tvungna att lägga delar av allmänningen under omfördelningsmekanismer, dvs låtit stat och kommun förvalta dem. Detta är ingen perfekt lösning; byråkrater skapar alltid hierarkier och ojämlik behandling om de får hållas. Därför måste de kompletteras med demokratisk politik och ständig övervakning från lekmännens sida.
Vilket även det är en angelägenhet för gåvoekonomin. Ty det är endast tillfälligt och villkorligt vi har överlåtit vårt gemensamma till stat och kommun. Ytterst tillhör även de allmänningen.
Litteratur: Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv, 1989. Jacques Godbout: The world of gift, McGill-Queen’s University Press 1998. David Cheal: The gift economy, Routledge 1998. Olivier de Marcellus: Allmänningar, gemenskaper och rörelser.