Som Dagens Nyheter har beskrivit så väl är Stockholms bostadsmarknad absurd. Ytterst beror det förstås på att för många flyttar till Stockholm, och det beror i sin tur på att det är här makten finns och pengarna samlas.
Om landsbygden hade makt att ta betalt för sina produkter skulle flyttningen gå i motsatt riktning.
I Stockholm är det innerstan som har den absurdaste bostadsmarknaden. Och detta har politiska orsaker. Trots att stockholmarna vill bo centralt har myndigheterna byggt perifera förorter sen sextio år tillbaka. Alltför lite av Stockholm är så tätt som stockholmarna vill ha det; därför rusar priserna i innerstan i höjden och bara folk med pengar eller förbindelser har råd att bo där.
Så segregeras Stockholm; rika i centrum och fattiga i periferin.
Alternativ Stad har försökt bekämpa denna segregation sen 70-talets lyxsaneringar. År 1983 började vi propagera för att man måste bygga mer innerstad så det räcker för alla, och arrangerade en idétävling tillsammans med Stockholmstidningen om saken.
Därför tycker vi det är bra att stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund vill bygga innerstad i Liljeholmen och andra platser utanför de traditionella tullarna.
Men vi undrar om han inser vad innerstad betyder.
Redan när Södra Järva byggdes hade stadsplanerarna luddiga tankar om att efterlikna innerstan. Man byggde därför tätare än vanligt, 100 boende per hektar i Rinkeby, och stora hus i kvadratiska kvarter. Innerstad blev det dock inte.
Nu ser det av planerna att döma också ut som innerstad skulle betyda några innerstadsliknande kvarter här och där.
Det finns en gammal klassiker där receptet på innerstad offentliggörs: Jane Jacobs’ The death and life of great American cities. Ingredienserna är enligt henne fem:
1. Hög täthet. Stockholms innerstad har ungefär 150 boende och 100 arbetande per hektar, tillsammans 2,5 gånger Rinkeby.
2. Inga barriärer. Fritt flyt av människoströmmar utan hinder av trafikleder, ödeland eller vatten. Södermalm består av fem oavbrutna kvadratkilometer bebyggelse.
3. Blandad bebyggelse. En innerstad lever alltid eftersom allt finns där – bostäder, arbetsplatser, kommersiell service och icke-kommersiella aktiviteter blandat. Alltså inga isolerade Versaillespalatskontor och inga stormarknader vid motorvägen.
4. Billiga hyror dvs gamla hus. De mest kreativa och nyskapande verksamheterna har sällan gott om pengar. Därför är det omöjligt att bygga en innerstad i ett svep, den måste växa fram under åtminstone en generation.
5. Många gator som skapar många kontaktpunkter mellan verksamheter och människor.
Vi skulle vilja lägga till en punkt som är extremt viktig i Stockholm:
6. Nåbarhet från hela Stockholm. Så länge man bara har en T-central blir det svårt för innerstan att växa. Det behövs fler lägen med samma åtkomlighet.
Såvitt vi förstår är de enda sätten att få balans på bostadsmarknaden att bygga bort bostadsbristen i Stockholm och att investera i nya jobb på dom orter som folk lämnar. Förmodligen måste man göra både och.
I Stockholm är det innerstadsbostäder det är störst brist på. Enda sättet att få bort bristen är bygga mer innerstad. Kanske lika mycket som finns nu.
Varför inte börja med Liljeholmen? Varför inte en innerstadsplan för 50.000 människor över hela området, ända fram till Midsommarkransen och Aspudden (inklusive Nybodahöjden som inte borde få slösas bort på radhus som man helt skandalöst har gjort nu!)? Varför inte dra pendeltåg över Liljeholmen istället för att dra ytterligare spår till den överbelastade T-Centralen?
Sen kan man fortsätta med västra Kungsholmen, Huvudsta, västra Sicklaön och Johanneshov.
Och sen fylla ut planerna successivt. Mikael Söderlund har chansen att för första gången sen 30-talet bygga det stockholmarna efterfrågar. Han har chansen att bli en ny Albert Lindhagen och rita upp en plan för Stockholms större innerstad att fylla ut under nästa sekel. Kommer han att ta den chansen – eller kommer han att fortsätta att värna om innerstans bostadsrättsägare och fastighetsägare och andra som har investerat i det bestående?