Allas totala och jämlika tillgång till de politiska besluten är förmodligen en ouppnåelig dröm. Det finns alldeles för många ekonomiska och administrativa eliter som kan hopa övermäktiga resurser för att hindra oss andra från att ta sig in. Det finns alldeles för många brödraskap som ägnar sig åt revirpinkande i syfte att värna om olika sorts privilegier.
Men det finns ett, och endast ett, sätt för oss i majoriteten att i någon mån vända på spelet. Det är att utnyttja det faktum att vi är många, och organisera oss i folkrörelser som tillsammans har större resurser än vad eliterna kan mobilisera.
Begreppet folkrörelser har en något tvetydig klang i Sverige. Under andra hälften av nittonhundratalet fick det, genom forskares och administratörers samfällda språkkorruption, ungefär betydelsen ”stora organisationer som styrs av ombudsmän i nära samarbete med staten”. Det är ungefär så långt från den internationella betydelsen av ordet, eller på engelska ”social movements”, som man kan komma.
En folkrörelse är enligt det internationella sättet att se en kollektiv, organiserad och handlingsinriktad viljeyttring gentemot samhälleliga rutiner, från dem som rutinerna försätter i underläge. Ett uttryck för konflikt, en maktkamp, och en organiserad självhävdelse.
Folkrörelser organiseras i opposition mot den rådande ordningen, och kan ofta förändra den rådande ordningen. Det är inte lätt. Det finns många trösklar att komma över, och det krävs oftast mer än normal klokskap för att lyckas. Men när det lyckas kan effekten bli snabb och avgörande.
Folkrörelser är enda sättet att hålla de politiska allmänningarna öppna.
Inga institutionella arrangemang kan för evigt blockera tillkomsten av revirpinkande eliter. Det kan bara ständig folklig politisk rörelse.
Läs mer om folkrörelser på www.folkrorelser.org: