På sjuttitalet deltog Alternativ Stad i motståndet mot gentrifieringen i Stockholm, dvs i motståndet mot att vanligt folk kördes ut från centrum till förmån för såna som hade råd att betala högre hyror eller bostadsrättspriser. Inte så sällan tog sig motståndet uttryck i försvar av gamla rivningshotade hus.
Ofta försvarades husen för sin egen skull, för att de var vackra. Delvis bidrog det till att fördunkla huvudkonflikten – klassrensningen osynliggjordes till förmån för estetik och kulturhistoria – men delvis bidrog det till att bredda motståndet till andra än dem som bodde i området.
Denna strid förlorades till stor del, kanske just på grund av detta flyttade fokus – Stockholm innerstad domineras idag av övre medelklassen (även om det också finns mycket annat kvar). Men den ledde i alla fall till ett skifte inom byggpolitiken. Fastighetsägarna tog fasta på att folk inte gillade den sortens hus som byggdes på sjuttitalet, och började söka sig andra arkitektoniska ideal. Främst började man imitera tjugotalets stil, vilket många fann behag i.
Under nittitalet hördes kritiska röster mot detta, främst från arkitekter. Hån och ilska har östs över de kolleger som har fallit undan för publiksmaken, och krav har rests på nya modernistiska markeringar. Från och med sekelskiftet 2000 ser alla nya hus ut som de gjorde på sjuttitalet igen.
Frågan är: spelar det nån roll hur hus ser ut? Handlar det kanske bara om individuellt tycke och smak, löst tyckande som man inte behöver diskutera?
Nej. Strid om husens utseende är faktiskt samma sorts strid som sjuttitalets sorteringsstrid. Den handlar om vem som ska bestämma i staden.
Eila Jylkäs visade i en seminarieuppsats från 2003: Group Habitus and Taste in Architecture. A Study among Gymnasium Students in Stockholm, Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet, att det inte var nån slump vilka hus folk tyckte var vackra. De flesta gillar äldre arkitekturstilar. Arbetare gillar dessutom hus som inte gör något större väsen av sig men är funktionella och har god kvalitet. De enda som gillar modernistisk arkitektur som markerar sig med stora åthävor är den akademiskt utbildade övre medelklassen.
Och i synnerhet då arkitekter, visar det sig i en doktorsavhandling, Bilder av småstaden, av Catharina Sternudd. Arkitekter föraktar den smak som rent statistiskt sett delas av folk i gemen och som bland annat kännetecknas av att vi tycker det är trevligt med detaljer på husen. Arkitekterna tycker att detta är gammaldags, osunt, vulgärt och nostalgiskt. Det får de lära sig på sin utbildning, och det är inget de tar lätt på, för det är denna utbildning som gör dem till det de är.
Detta stämmer också väl överens med Pierre Bourdieus forskning i Frankrike (där för all del klasskillnaderna är större än här). Tycke och smak är otroligt bestämt av var man hör hemma socialt. Bourdieu kunde till och med rita in ett schema, med inkomst på ena axeln och utbildning på den andra, och sen pricka in musiksmak, konstsmak, matsmak och fritidsintressen exakt på schemat. De exakta, gruppbestämda placeringarna gör att man misstänker att överklassen med sina smakmarkeringar främst syftar till att avskilja sig från den i deras tycke vulgära massan.
Och för den delen också omvänt – att underklassen med sina smakval medvetet avskiljer sig från den snobbiga överklassen.
Så här gäller det att hålla akademikernas estetik kort. Givetvis är det majoriteten som ska bestämma hur stan ska se ut. Och om vissa arkitekter inte vill finna sig i att det är beställarens smak som gäller kanske dom skulle söka sig till ett annat yrke. De kan ju börja måla tavlor som inte behöver angå andra än det egna sociokulturella kotteriet.
