Från USA meddelas det att företag i städer som byggts i enlighet med ”den amerikanska drömmen” har svårt att rekrytera kunnigt folk. Det är ingen numera som vill bo i utsmetade villaområden. Folk vill bo i stan.
”Vi skulle vilja stanna i Michigan”, säger vd för ett företag. ”Det är inte en fråga om lagar eller skatter (…) Vårt problem är tillgång till kompetens. Vi har lediga platser för välbetalda patentjurister med mjukvaru- och halvledarkunskap. Trots att det är ett av de bästa erbjudandena i branschen på 40 år kan vi inte fylla platserna. De flesta kvalificerade kandidaterna bor utanför staten och vill helt enkelt inte flytta hit, trots att de skulle kunna tänka sig att flytta till andra
städer. (…) Skälet är enkelt varför folk inte vill bo här: det är en otrivsam plats eftersom det mesta är visuellt oattraktivt och eftersom den saknar hyggliga bostäder annat än förorter. En del skulle kalla det dålig livskvalitet. Ett bättre ord skulle vara dålig platskvalitet.”
Och direktören håller med. ”Allt är för utspritt. Man måste köra bil överallt. Det finns ingen kollektivtrafik. Det finns inga riktiga städer. Mycket av det är direkt fult., särskilt dessa kilometer efter kilometer av förortsbutiker längs risiga vägar. (…) Det är omöjligt att cykla utan att riskera livet. De flesta leve ett stillasittande liv. Det finns en brutal bilkultur som faktiskt verkar frånstötande på många som
inte kommer från Michigan. (…) Grundproblemet som jag ser det är att vi har byggt förorter till vansinne på bekostnad av både öppet landskap och rimlig stadsbygd, vilka är de rumsliga kvaliteter som främst attraherar det bästa humankapitalet.”
Man kan förstå att en del av våra politiker gärna vill bygga ”promenadstad” – liksom det kanske finns en förklaring till att de inte vill ta ut svängarna för mycket där. Precis så mycket ”promenadstad” så att de mest välutbildade och svårlockade får plats – resten får nöja sig med de utglesade förorter som Förbifarten och andra motorvägar ger upphov till. De har ju ingen annanstans att ta vägen.
Men den amerikanske direktörens klagan är i det här fallet universell. Vi vill alla bo i centrala och trevliga stadsdelar, och har alltid gjort så. Redan på trettitalet var det svårt att få folk att flytta till förorter om man inte lämnade kraftiga hyresrabatter. 1942 konstaterade författaren till Generalplan för Gubbängen att ”vi vet inte hur folk vill bo. Vi vet bara en sak: att de vill bo i centrum.” Något som bekräftades i en publikundersökning Stockholms stad gjorde några år
därefter.
Inte bara välbetalda patentjurister borde ha rätt till staden. Det borde
vi alla ha.